Lite har det hänt på några månader i alla fall! Förebilderna är från 1:a januari och efterbilderna tog jag idag :)

 

Egna tankar:

Jag är väldigt nöjd med allt! Det var ungefär det här jag hade räknat med. Jag visste att bysten och midjan skulle gå snabbt, men att höft och lår skulle gå lite saktare. Och det är jag okej med! Den här månaden fokuserade jag inte så mycket på måtten faktiskt. Mitt mål var att väga tvåsiffrigt på invägningen, och det gjorde jag. Det är en sån skön känsla att gå från tre siffror till två. Jag känner mig inte som en jätte längre. Nu är jag bara en stor tjej.

p.s. Bilderna kommer väldigt snart.

Jag har bestämt mig för att det är dags att börja lägga ut kroppsbilder vid varje invägning nu. Jag har varit jätterädd för det ett tag nu. För att jag skäms så otroligt mycket över min kropp. Men nu har jag insett att jag inte har någonting att förlora. Visst, jag kan få elaka kommentarer angående hur min kropp ser ut, men det ger mig ännu mer motivation till att aldrig se ut såhär igen. Jag är också helt säker på att jag kommer att få väldigt fina kommentarer, eftersom jag vet hur mycket min kropp verkligen har förändras under de här månaderna. Även om det inte är mycket i vikt, så är det många cm som har försvunnit.

Att lägga ut bilder på min kropp gör mig även mer motiverad till att fortsätta. För jag skäms så otroligt mycket över förebilderna. Jag visste inte att jag var så sjukt stor. Jag blir rädd på nytt varje gång jag tittar på dom. Jag blir orolig för att ni ska se mig endast som den feta tjejen på bilden. Och jag vill verkligen inte vara den feta tjejen mer. Därför motiverar det mig som fan att lägga ut massa bilder på mig där jag var som störst. Eftersom jag vet att jag aldrig tänker låta mig själv bli så stor igen. ALDRIG. Jag skäms över hur jag såg ut den första januari. Jag vet att jag inte ser ut så nu. Men skulle jag gå upp i vikt nån gång, då vet ni exakt hur jag ser ut när jag väger så mycket, och det tänker jag inte låta er göra.

 

Det är så svårt att förklara hur jag känner, och det känns som att jag bara sitter och ordbajsar ut en massa babbel som ingen förstår sig på. Det jag ville komma fram till med det här konstiga inlägget är i alla fall:

- Jag ska börja lägga ut kroppsbilder

- Jag är så pass motiverad att jag vet att jag aldrig kommer se ut så igen

- Jag tror att all respons på bilderna kommer få mig att växa otroligt som människa.

 

Nu ska jag äta lite mat, kl sex åker jag in till stan för att träna. Jag är toknervös, eftersom träningspassen är så jobbiga. Men jag vet att jag kommer klara det. because I am a fighter.

Idag är jag så arg, ledsen och förtvivlad att det inte finns ord för vad jag känner. Det är egentligen ingen stor grej, men när man gör som jag (och går och samlar på sig småsaker hela tiden) så kan minsta lilla grej göra att det brister. Jag är ingen människa som gråter. Jag gråter en gång per år, max. Och absolut inte inför mina närmsta. Jag gråter inte när någon dör,  jag gråter inte när jag är deprimerad, jag gråter inte när någon har varit elak mot mig. Det går bara inte att gråta när jag mår dåligt. Jag tror jag är för rädd för att visa mig svag. Men det jag inte inser är hur stark jag skulle vara om jag bara släppte taget och grät ut.

 

Igår blev det lite tjaffs mellan några kompisar (då jag var inblandad utan anledning). Det var en sån där löjlig tjejkonflikt som egentligen bara är patetiskt. I alla fall hade en tjej sagt att jag hade snackat skit om min bästa vän, när det egentligen var hon själv som hade sagt det mesta. Jag fick läsa ett sms i morse där en av meningarna löd: "Det var din feta jävla kompis som sa det". (jag). Människan som skrev detta har känt mig under nästan hela min uppväxt, och hon vet väl att jag har ett namn.

 

Jag är så arg och besviken på mig själv, hur kunde jag har låtit detta gå så pass långt att de bara ser mig som ett objekt? Men samtidigt är jag så arg på alla andra. Hur kan dom tro att det är den här människan jag är, den här människan jag vill vara och att det bara är så? Jag är inget objekt. Jag är ju jag, Lizette. Det är helt sjukt hur folk kan få mig att känna att jag inte har en unik personlighet, ett unikt hjärta, ett unikt sinne, en unik själ. Jag ingår inte i de fetas kategori. Jag är min egen. VARFÖR SKA MÄNNISKOR DELAS IN I OLIKA KATEGORIER? Det pratas om bögar, det pratas om utlänningar, fattiga människor, handikappade människor, slampor, oskulder, människor med annan tro än andra, människor som svälter sig själv, och de feta människorna.

Varför känns det ibland som att jag inte är något annat än fet? Jag är en fet tjej. Det är meningen att jag ska vara glad, och vilja alla väl, låta mina vänner få alla killar på festerna (eftersom ingen ändå vill ha mig), och sedan gå hem och sova ensam. Det är sjukt hur lättlurad jag är, hur jag kan tro på vad människor säger till mig.

 

Jag vet vilken otroligt vacker människa jag är, både insidan och utsidan. Och jag vet att fler folk kommer att se det själv, när de slutar förblindas av det faktum att jag för tillfället är fet (och kanske alltid kommer att vara det, i deras ögon).

 

Jag ber om ursäkt om detta blev ett jobbigt inlägg, antar att det kan väcka många känslor i andra människor som också är eller har varit, överviktiga. Jag må ha överreagerat på smset jag läste, men nu sprack bubblan, och jag var bara tvungen att få ut allt.

 

Jag börjar nästan bli lite nervös nu över att jag ska åka snart. För det första för att jag ska ha folk som sitter och tittar på mig när jag gör vissa övningar. För det andra för att jag är jätterädd för att resultatet av min fettprocent och muskelmassa ska vara värre än jag tror. Men sen är jag också orolig för att det ska bli jobbigt med min förbannade mensvärk. Sedan min mens blev oregelbunden så har jag alltid haft problem med min mensvärk. Det gör så otroligt ont att jag bara vill lägga mig ner och gråta! Alvedon fungerar inte, värmedyna fungerar inte, sova fungerar inte. Så det är bara att försöka tänka på något annat så försvinner det nog snart av sig självt ;)

 

Nu ska jag ta ett bad!

Jag har tappat motivationen helt och hållet. Därför har jag bestämt mig för att gå med i en lite "mindre" fitnessfight här i Gävle. Vi är ca 20-25 pers som är med och tävlar, och det håller på i 10 veckor. På tisdag ska jag göra första testet för att se hur tränad jag är. På torsdag så ska jag göra en kroppsscanning! (resultatet kommer här på bloggen). Där får jag se hur mycket bukfetma jag har, hur mycket muskel och fettprocent, hur min kropp förbränner i viloläge, osv. Sen testar man igen efter 10 veckor. Förändringen på första "testet", kroppsscanningen och alla 10 träningspass avgör vilken som vinner. Är sjukt taggad (eftersom det har gått sååå dåligt för mig de senaste veckorna). Nu jävlar SKA jag gå ner i vikt!

 

Detta är så jag: