Nyår!

Här kommer bilderna på min nyårsafton!!

Decide what to be and go be it.

Någon jag verkligen saknar.

 

bildbomb!

jag tänkte bara lägga ut en massa bilder, så att ni kan se lite vem jag är och vad jag gör om dagarna!
 

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Nu slutade det tyvärr att fungera att lägga ut bilder. Dom här bilderna är från 2010 och 2011, så bilder från 2012 kommer någon annan dag! Ursäkta röran, men jag är inte en van bloggare ;)

Kvällspromenad

Jag och Sandra smygstartade lite med en kvällspromenad. Tyvärr gav den inte så mycket då vi hamnade inne på coop för att handla chips, dip, läsk och choklad. Typiskt oss..

Välkommen till min nya blogg!

Jag heter Lizette och är 20 år gammal. Jag lider av dödlig fetma. I min blogg kommer du få läsa om min kamp mot min stora övervikt. Jag tror att så länge viljan finns, så kan man klara precis vad man vill. Jag hoppas att du följer mig på min resa, för jag kommer att behöva så mycket stöd som det bara går.
 

Jag har varit överviktig så länge jag kan minnas. Jag vet att jag inte alltid varit det, för när jag kollar på bilder på mig som barn så ser jag ingen överviktig människa. Jag ser faktiskt en ganska liten flicka. En flicka man aldrig skulle tänka sig skulle bli så stor som hon är idag. Det var inte förrän jag blev ca 9 år som jag började få lite hull. Inte så att det var allvarligt på något sätt. Utan jag var en helt normal, mullig tjej. När jag nyss hade blivit 12 år så bröt jag benet, och fick sitta i rullstol i två månader. Det var inte förrän då jag insåg att jag började bli ganska stor. jag kunde inte riktigt gå på kryckor eftersom det var så jobbigt att bära min tyngd. I slutet av sexan blev jag mobbad, över internet, av klasskompisar, av barn som såg mig på gatan (trots att jag egentligen inte alls var så stor). Då bestämde jag mig för att jag skulle sluta äta en massa socker. Ett tag slutade jag nästan äta helt och hållet.
 
 
Det gjorde i alla fall att jag började i högstadiet i en ganska normal kroppsform, lite större än de andra såklart, men fortfarande otroligt fin! Det var synd att jag inte förstod det då. När jag började i sjuan så var jag 1.63 cm lång (vilket jag fortfarande är) och vägde mellan 65-70 kilo. Jag kommer ihåg att jag alltid funderade över varför de andra kallade mig fet. Varje morgon när jag speglade mig så tänkte jag faktiskt för mig själv "jag har ju ganska snygg kropp ändå". Men ändå blev det samma sak när jag kom tillbaka till skolan.
 
 
All mobbning gjorde mig så deprimerad att jag bara såg maten (och tjuvrökningen) som den enda trösten. Ett år senare vägde jag ca 75 kilo, och då slutade jag bry mig om min vikt. Jag struntade i att jag började få bristningar, jag struntade i att jag var den största tjejen i min klass. Jag struntade i att jag knappt kunde vara med på gymnastiken tack vare min dåliga hälsa. Det enda som jag fortfarande mådde dåligt av var att eleverna aldrig slutade vara elaka mot mig. När jag var 16 år hade jag en period på bara några månader då jag gick upp från ca 80 till 90 kilo.
 
 
Det var när jag fyllde 17 som jag började jojjobanta. Jag testade LCHF, GI, jag struntade i att äta helt och hållet, trots att jag visste att alla kilon skulle komma tillbaka till mig så fort jag började äta igen. När jag hade fyllt 18 år så kom jag till en punkt då vågen alltid stannade på 97 kilo. Det kunde vara att jag gick ner en massa och sen slutade gå ner i vikt. När jag sedan kollade på vågen så stod den alltid på 97. Det kunde gå månader utan att den ändrades.
 
Till slut så gav jag upp helt. Jag slutade försöka. Vågen visade ändå bara på 97, så det var lika bra att jag fortsatt äta en massa gotta. Och det gjorde jag verkligen! Ett år senare, då jag hade gett upp det där med vikten, så testade jag att väga mig. Vågen visade 110 kilo!! Jag fick panik, och bestämde mig för att börja med LCHF-dieten igen. Det höll sig i flera månader, och jag gick ner 18(!!!) kilo. Tyvärr kunde jag inte fortsätta med dieten, då jag fick koncentrationssvårigheter och började förlora minnet lite. När jag började lägga till kolhydraterna igen så kom jag ju på hur gott det var med sånt, och det blev mer och mer!

Idag väger jag lika mycket som jag vägde för ett år sedan. 110 kilo. Det är nästan dubbelt så mycket som min längd borde väga. jag är två personer, jag är en jätte. Jag vill inte vara det längre. Jag vill att ni ska få se den Lizette jag alltid har sett då jag inte kollar i spegeln. För den Lizette är så jävla snygg, och så jävla vacker. Jag vet att många kommer bli så förvånad när hon kommer fram.
 
Här är jag idag (eller okej, det var i somras, så plussa på 5-7 kilo):
 
 
Nu har ni fått ta del av min historia! Jag hoppas att ni vill följa mig hela vägen.
Ha det bra!
 
TILLBAKA TILL STARTSIDAN


www.iamunstoppable.blogg.se

Glöm inte byta ut den tillfälliga profilbilden till din egna.


RSS 2.0