iamunstoppable.blogg.se -

en liten förklaring.

Hej! tänkte att ni skulle få läsa ett inlägg med en förklaring till varför jag inte skriver. Jag antar att de flesta nog ändå förstår vad det handlar om. Jag har fallit tillbaka. Jag har inte förän nu insett hur starkt mitt sockerberoende är, och att jag faktiskt måste sluta med det här- annars kommer det spåra (mer än det redan gjort). Jag försöker få motivation ifrån allt möjligt. Läser andra bloggar, kollar inspirationsbilder, kollar på dokumentärer, biggest loser, allt möjligt! Jag har till och med ställt mig på vågen och insett att jag har gått upp flera kilon de senaste veckorna. Men trots det, så fortsätter jag med samma vanor. Fortsätter jag på detta vis så kommer jag att äta mig till döds någon gång, det är jag säker på. Jag har suttit i pappas lägenhet i nästan tre veckor nu, helt ensam. Jag trodde att jag kunde behöva lite miljöombyte. Jag trodde att jag skulle behöva komma ifrån Forsbacka/Gävle. Jag trodde att jag behövde vara ensam. Nu inser jag att det är när jag är ensam som jag mår som sämst. Jag sätter nästan aldrig en fot utanför dörren, jag sitter här i soffan med mitt socker, min dator och min tv. Det första jag gör när jag vaknar, förutom att ta en cigg (ja, jag har till och med börjat röka igen), är att gå till köket, hämta något att äta, slå på tv:n. Sen fastnar jag där hela dagen. Som idag t.ex. Jag vaknade, gick ut och rökte, gick in till köket, hämtade colan, kakorna och chipsen som blev kvar från igår. Sen insåg jag att det var top model maraton. Satt framför det till kl sex. Under den tiden hann jag även äta två portioner fruktsallad och 5 (!!!) mackor. När det var slut skyndade jag mig till ica för att köpa ingredienser till snickerskakor + en cola. Jag kom hem, bakade, satt mig framför tv:n med kakorna, och där har jag suttit fram tills nu. Jag mår illa. Jag skulle önska att jag mådde så pass illa att jag kunde gå och kräkas. Men det är ett sånt där litet illamående som bara gör mig irriterad.

Det största problemet är, att när jag isolerar mig själv på det här sättet så tror jag på något sätt att jag inte existerar. Och existerar jag inte så spelar det ju inte roll att jag äter detta, att jag går upp i vikt, och förlorar allt jag har kämpat för det senaste halvåret. Jag tror seriöst att jag börjar bli deprimerad, på riktigt. Jag tycker inte att någonting spelar roll längre, samtidigt som jag verkligen bryr mig om ALLT. Jag pratar med mig själv, jag har humörsvängningar. Jag skrattar åt någonting jätteroligt under några sekunder, och kan sen börja gråta åt någonting på tv som inte ens är sorgligt. Jag förstår inte vem jag har blivit de senaste veckorna, jag känner inte igen mig själv längre. Jag önskar att jag kunde se på något vis att jag är viktig. Och att min hälsa betyder mycket för både mig själv och mina nära. Jag önskar att min kropp kan inse att jag inte BEHÖVER socker. För min hjärna vet faktiskt om det. Jag önskar att jag aldrig började överäta socker. Jag undrar när det började egentligen. Jag vet att jag har varit större sedan jag var ca 8-9. Men jag minns inte att jag började äta mycket förän jag blev ca 12 år.

Nu ska jag försöka sova i alla fall. Jag tänkte slå på en till film. Men det innebär nog i så fall ännu mer kakor, och ännu mer illamående. så det är nog bättre att jag tar fram en bok och lägger mig i sängen.

Det vore superfint med lite uppmuntrande kommentarer (om jag nu har några läsare kvar). Jag vet att ni är besvikna, JAG är otroligt besviken på mig själv. Kommentera gärna inte någonting om en diet ni tycker att jag ska testa. Och säg inte åt mig vad jag ska göra. Det blir bara värre. Jag lovar er, jag har en plan! ;)

Jag berättar mer om den i morgon. godnatt!

2013-08-04 @ 23:45:20 Allmänt / Direktlänk / Design av Keily

16 | KOMMENTARER

Kommentarer

Emilie

Jag är precis som du. Precis. Som. Du.

Under våren gick jag ner 10 kg. Tog ungefär 5 månader. Sen kom juni, och jag slutade med mina promenader, och low and behold, i slutet av Juli hade jag gått upp 8 av de 10 kilo jag hade gått ner.

Jag är på spåret igen. Räknar kalorier som en gnu, för det är det enda som funkar för mig. Jag är också gravt sockerberoende, men för mig funkar det med strikt kaloriräknande, för då blir jag mindre benägen att äta kalorifyllda saker för att jag inte vill gå över min gräns.

Jag hoppas du kommer back on track, och att du kanske kan få någon att prata med? Depressioner är verkligen inget att "leka" med, och ju tidigare man får hjälp desto bättre.

Du är stark. SJUKT stark. Bakslag har alla, och det är ingen ide att vara besviken, för varje dag är en ny dag att starta om. This is not the end of the world :)

2013-08-05 @ 00:28:50

Julia

Jag finns kvar. Och jag vet att du förmodligen har en jättebra plan. Problemet är bara att planer aldrig funkar! Det är, hur klyschigt det än låter, ett livsstilsbyte som gäller. Gör samma reda som du gör, kanske kommit lite längre. Maila mig gärna om du vill ha sällskap på din resa!

2013-08-05 @ 00:34:01

sockergrisen

Jag är fortfarande kvar! Det är jätte hemskt att falla tillbaka in i gamla vanor, jag har gjort det otaliga gånger under mina 700 tidigare försök att gå ner i vikt och jag vet hur hjälplös man känner sig. Men om du har en plan för hur du ska gå vidare är det ju bra, så länge du inte ger upp är du inte slagen!

lattareliv.blogg.se

2013-08-05 @ 07:09:21
URL: http://lattareliv.blogg.se

maria

Du kommer klara av det! Och du har många år på dig att gå ner de där kilona :) Så bli inte stressad av det! Vill även tipsa dig om en blogg som handlar om en tjej som alltid varit mer eller mindre tjock men som nu har gått ner från 160 kg till 85 kg. Hon är väldigt inspirerande och hon skriver även om hur man ska handskas med sitt sockerberoende. Bloggen heter förljande: lchfingenjoren.blogg.se

Hoppas att du mår bättre snart!

2013-08-05 @ 09:06:25

Anja

Jag är kvar här. Jag hoppas att du snart mår bättre och hittar energi till att börja igen. Jag vet inte själv något om att gå ner i vikt och bryta vanor. Men jag känner igen känslan att inte bry sig. Att vilja isolera sig. För mig fanns då inget annat att göra åt det än att börja träffa folk igen.

Jag hoppas att det går bra för dig, kram!

2013-08-05 @ 09:21:38

fröken danielsson

Jag finns kvar. Jag ser fram emot att höra din plan och att du snart är på banan igen:-) jag vet själv hur tufft det är att ta sig ur den där onda spiralen men jag tror på dig!

2013-08-05 @ 09:26:49
URL: http://frokendanielsson.wordpress.com

Hej! Jag tror du klarar det! Alla får återfall nån gång. Det man kan göra är att acceptera återfallet och säga till sig själv: ok, det hände men nu kör jag igen...
Ett tips: skit i att kolla så mycket på inspirationsbilder och på folk som nått sitt mål. Det kan göra mer skada än nytta :) fokusera på dig själv. Du är den viktigaste personen i ditt liv :)

2013-08-05 @ 10:55:43

banankakorna

Hej! Jag har följt din blogg väldigt länge nu, och vill bara säga att ge inte upp!! Vägen till framgång är inte rak och smidig, den är krokig, lång och full av alla sorters hinder. Detta är bara ett av alla de hindren! Du kan inte nå framgång utan att förlora några gånger. Jag önskar dig ALL lycka till och hoppas att du finner glöden och motivationen igen!!
Varför skjuta på något du så länge drömt om?

2013-08-05 @ 12:12:42

Anonym

ge inte upp!
har du försökt att äta nyttigt och motionera något varje dag för att må bättre psykiskt utan att fokusera så mycket på vikten och kcal? Alltså att helt strunta i att väga dig och att räkna kcal och i stället bara utgå från att du gör det för att känna dig mindre deprimerad.
Annars fungerar det rätt ofta för mig att bestämma mig för att hålla mig till t.ex. exakt 1500kcal per dag (fördelat på 4 måltider) och att jag får äta vad jag vill för de kcalen så länge det mesta är nyttigt och att jag motionerar något litet varje dag.

2013-08-05 @ 13:24:40

Sara

Här kommer ett tips på en blogg som motiverar mig otroligt mycket :) http://goingsmaller.blogg.se/

2013-08-05 @ 16:16:52

Sonja

Jag vet att du klarar det! Du är en stark person. <3 Ge inte upp!

2013-08-05 @ 16:30:21

Veronica

För att stoppa dig från att öppna kylskåpet och skafferiet så klipp ut siffror ur en tidning och häng upp din vikt på dörrarna. Varje gång du är på väg att öppna dörren så ser du siffrorna. Förhoppningsvis frågar du dig själv: "Vill jag verkligen klippa ut nya siffror? JA, såklart! Men jag vill inte klippa ut nya siffror för att jag går upp i vikt. Tvärtom." Ge det ett försök!

Gå aldrig till affären när du känner att ingenting går utan du ska dit när du är motiverad att äta rätt. Då köper du inte chips, kakor, läsk mm.
Första steget till ett nyttigare liv kommer i affären. Finns inte grejerna hemma - ja, då kan du ju inte äta dem.
Kämpa! <3

2013-08-05 @ 20:33:02

Silla

Det är synd att du fallit tillbaka men jag är helt ärligt inte helt förvånad. Du svalt dig själv med shaker , vilket är bevisat inte bra mot kroppen. Du gick från att äta godis varje dag till att svälta dig själv ! Men jag tror på dig och hoppas att andra försöket funkar bättre. Kram<3

2013-08-05 @ 21:04:39

Du har inte tänkt på att börja i terapi? Låter som att det kan vara bra för dig och din viktnedgång.

2013-08-05 @ 23:15:26

Rebecka

Att falla tillbaka är ett jätte vanligt "problem". När vågen visade över 100 kilo för mig betämde jag mig för att börja träna igen. Min målvikt va då 68 kilo. Förra sommaren när jag enbart tränat kondition och bara tränat fettförbränning och nått 71 kilo bestämde jag mig för att börja med styrketräning. Nu står vågen på härliga 78 kilo.
Man går alltså upp i vikt av att träna med :) från början kändes de som ett hån att gå upp i vikt när man kämpat. Men man får smälta det och idag är jag stolt över mina 78 kilo :)
Jag kämpar självklart med att fortsätta få bort fett men jag mår bra och är stolt över mon kropp för jag tränar lagom mycket och jag äter så jag klarar av dagarna.
Jag älskar att peppa och hjälpa andra att lyckas! För har jag klarat av det så kan du med! :)
Lycka till!

2013-08-06 @ 09:32:34
URL: http://malochtraningochkost.blogspot.se

Fiskmamman

Finaste Lizette!
Jag är inte ett dugg besviken på dig! Jag förstår att du känner dig besviken på dig själv. Jag har mått som du. Mitt tips är myrsteg.
Jag vet exakt det där med att fastna i soffan eller framför datorn när man är ensam. Sen bestämde jag mig att jag är värd mer än så, jag vet ju att jag inte mår bra att sitta så dag efter dag, så jag bestämde redan kvällen innan att ta en promenad dagen efter, bara en väldigt kort, tio minuter är bättre än ingenting, Tio minuter ÄR bättre än ingenting och allt som oftast blev tio minuter lite längre. Det är faktiskt inte farligt att göra saker ensam ibland, det gör alla då och då och det där med vikten, försök slappna av, ha någorlunda kontroll av kaloriintaget och skaffa kanske en stegräknarapp i mobilen så att du ser att du lätt kommer upp i ca 10000 steg om dagen. Men glöm inte myrsteg, var glad för tio minuter mindre framför tvn och att du faktiskt reste dig upp och gjorde något annat.

2013-08-06 @ 12:51:37
URL: http://www.domkallarmigfiskmamman.blogg.se

Trackback